Såhär kan det se ut en vanlig arbetsdag:
På mitt kontor hemma hos mig.
Där sitter jag ofta ofixad och sjavigt klädd (klädkod, någon?) Men det är inte konstigt - när jag i princip har tio-tolv steg till kontoret på morgonen. Och där håller jag på med nåting hela dagarna. Alltid är det något som ska fixas. (Ja, jag har glasögon framför datorn numera. Terminalglasögon heter det. Jätteskönt för ögonen.)
Tänkte berätta lite om mitt jobb. Och reda ut ett par frågetecken.
En vanlig missuppfattning är att man tror att jag bara sitter och skriver. Eller att det bara är att sätta sig ned och skriva.
Att skriva ut artiklarna är faktiskt bara en liten del av mitt jobb, även om det självklart är den avgörande faktorn på om det blir en artikel eller inte.
Men jag gör en massa annat, som t ex:
Researchar (kan vara att kolla upp en plats jag ska vara på t ex, vem denne person jag ska intervjua är osv) - jaga/leta på lämpliga intervjupersoner - bestämma vilken utgångspunkt/hypotes jag ska för jobben (dvs. vilken vinkel jag ska ta) - formulera frågor - välja ut bilder jag fotat - skriva mejl till oss inom redaktionen och till folk och fä - skicka sms - läsa webbsajter, tidningar och tv (pejla läget) - läsa pressmeddelanden - leta efter dövnyheter - prata med folk - åka ut till intervjuer - redaktionsmöten... Emellanåt händer det att jag sätter mig ned och gör en illustration.
Och mycket annat.
Vissa dagar är det en helt sjuk mejltrafik, som jag skrivit om tidigare här och här.
Min arbetstid varierar ganska mycket. Generellt så är det kontorstid som gäller. Men. Det blir en del kvällar och helger också. Det händer att det är ett 24-7 jobb (jobba 24 timmar, sova 7 och så vidare) ibland kan det gå ett par dar där det händer absolut ingenting och då tar jag långluncher ute på stan och tar igen mig.
Ett varierande jobb - det är grymt kul. Och ett viktigt sådant, med ett tungt ansvar. Men det görs också under mycket frihet. Det gillar jag. Jag är glad att jag har det här jobbet. Även om det emellanåt kan te sig ensamt eller besvärligt och tungt. Men det är så i alla jobb. Antar jag.
PS. tu me manques. DS.
Jag ser Dig.
Där vi kan gå hand i hand,
Kan vi sluta våra ögon.
Och somna hand i hand,
med Dig i mina ögon -
som alla kvällar innan:
Med Dig fäst på näthinnan.
När jag sluter mina ögon
ser jag bara Dig.
När jag öppnar mina ögon
söker jag bara Dig.
Godnatt.
Och somna hand i hand,
med Dig i mina ögon -
som alla kvällar innan:
Med Dig fäst på näthinnan.
När jag sluter mina ögon
ser jag bara Dig.
När jag öppnar mina ögon
söker jag bara Dig.
Godnatt.
Stilstudie & huvudbry
Och... *pang* där stack pucken upp i krysset!
Okej, det var önsketänkande. Pucken träffade mål iaf. Ganska hårt.
Slutsatsen är dock glasklar.
Jag kan fortfarande skjuta lite slagskott... Hehe. Sköt några puckar på fem-kampsjippot i söndags, där jag tog några bilder till tidningen. Såg att de ställt dit en målvakt som motade puckar. Klart man blev sugen att damma av sina rätt så avdankade kunskaper. För att se om man kan. Fortfarande. Bara för att... Ja, ja. Nog om det.
Deadline på fredag. Sjukt mycket på gång. Jobb hela veckan ut, blir ingen himmelsfärd för mig imorgon. Innebandy SM fredag-lördag. Gala på lördagskvällen. Förbundstämma på söndag. Först på tisdag kan jag andas ut. Har jag räknat med. Har man dock det här jobbet, vet man aldrig...
Till sist:
I huvudet snurrar tankarna så det sjunger i öronen på mig.
Till er besserwissrar som tänker protestera: Jag VET att jag är döv och att i min värld är P 2 avstängd för alltid, det här var bara en metafor. Tänk er en förarlös motorcykel som åker i full fart runt, runt i huvet och vägrar stanna. Den tänker aldrig komma ut genom nödutgångarna. (läs: öronen). Klart att det sjunger som fan i öronen på en döv då också, trorniintdet?
Hursomhelst.
Tankarna vill inte landa nånstans. De vandrar bokstavligen runt. De kommer med propåer. Det är de skickliga på.
Varför? Jag vet inte. Det är väl det som är stötestenen. Vad som hänt och ska hända. Hur det ligger till. Och varför. Det har jag ingen jävla susning om.
Och motorcykeln verkar aldrig få slut på bensin.
Den jävla hojen.
I huvudet snurrar tankarna så det sjunger i öronen på mig.
Till er besserwissrar som tänker protestera: Jag VET att jag är döv och att i min värld är P 2 avstängd för alltid, det här var bara en metafor. Tänk er en förarlös motorcykel som åker i full fart runt, runt i huvet och vägrar stanna. Den tänker aldrig komma ut genom nödutgångarna. (läs: öronen). Klart att det sjunger som fan i öronen på en döv då också, trorniintdet?
Hursomhelst.
Tankarna vill inte landa nånstans. De vandrar bokstavligen runt. De kommer med propåer. Det är de skickliga på.
Varför? Jag vet inte. Det är väl det som är stötestenen. Vad som hänt och ska hända. Hur det ligger till. Och varför. Det har jag ingen jävla susning om.
Och motorcykeln verkar aldrig få slut på bensin.
Den jävla hojen.
En bild.
Inget mer än så. Jag älskar det här gänget!!!
Sjukt sugen
Kroppen känns sjukt fräsch, trots att jag haft magkrångel och hård träning och lite brist på mat (på grund av magkrånglet. Först nu känner jag mig någorlunda ikapp). Någon träningsvärk syns inte alls till. SM är nästa helg, den 22-23 maj rättare sagt. Då står jag och mitt lag på planen beredda att offra en hörntand eller fler, för att försvara vårt guld från ifjol.
Det är inte elitnivå på turneringen, nej, men tempot blir alltid ett snäpp högre än i seriespelet. Alla lyfter sitt spel. Det finns domare dömt SM-turneringarna och bedömt spelet som god division II-klass. Det är väldigt bra med tanke att vi i Örebro sedan ett par år tillbaka spelar till vardags nere i division V.
Anledningen är enkel: Ett SM-guld är prestigefyllt. Som fan. Jag har varit med om att vinna fyra stycken guld på tio turneringar. Och jag är inte mätt. Vill gärna vinna ett femte. Vi lirar dessutom på hemmaplan och är de som ska försvara titeln. Det är kul och en utmaning i sig. Det är alltid lättare att jaga ett guld än att försvara ett. Ja, ni förstår varför jag är jävligt sugen. På att spela. Och vinna. Det redan nästa helg. Och gärna fler gånger. Jag hatar att förlora oavsett om det gäller fyra i rad eller innebandy. Men jag blir mindre odräglig idag än när jag var en liten sork. Typ i femman, då kunde jag fälla en tår eller två efter en förlust på gympan...
Ikväll är det träning. En av de sista innan SM. Och jag är, som rubriken visar - SJUKT SUGEN. Jag vaknade upp imorse och jag kände hur kroppen skrek efter INNEBANDY. Synd att SM inte är här redan nu. Jag hoppas att formen håller i sig.
Och lagfesten, den ser jag fram emot. Med eller utan guld, det skiter jag i. Kanske vi skulle ha den hemma hos mig igen? Vi får se. Håll det spontant, va?
Gotland. Den ön sviker mig aldrig. Här talar vi om livslång kärlek.
Det är inte elitnivå på turneringen, nej, men tempot blir alltid ett snäpp högre än i seriespelet. Alla lyfter sitt spel. Det finns domare dömt SM-turneringarna och bedömt spelet som god division II-klass. Det är väldigt bra med tanke att vi i Örebro sedan ett par år tillbaka spelar till vardags nere i division V.
Anledningen är enkel: Ett SM-guld är prestigefyllt. Som fan. Jag har varit med om att vinna fyra stycken guld på tio turneringar. Och jag är inte mätt. Vill gärna vinna ett femte. Vi lirar dessutom på hemmaplan och är de som ska försvara titeln. Det är kul och en utmaning i sig. Det är alltid lättare att jaga ett guld än att försvara ett. Ja, ni förstår varför jag är jävligt sugen. På att spela. Och vinna. Det redan nästa helg. Och gärna fler gånger. Jag hatar att förlora oavsett om det gäller fyra i rad eller innebandy. Men jag blir mindre odräglig idag än när jag var en liten sork. Typ i femman, då kunde jag fälla en tår eller två efter en förlust på gympan...
Ikväll är det träning. En av de sista innan SM. Och jag är, som rubriken visar - SJUKT SUGEN. Jag vaknade upp imorse och jag kände hur kroppen skrek efter INNEBANDY. Synd att SM inte är här redan nu. Jag hoppas att formen håller i sig.
Och lagfesten, den ser jag fram emot. Med eller utan guld, det skiter jag i. Kanske vi skulle ha den hemma hos mig igen? Vi får se. Håll det spontant, va?
Gotland. Den ön sviker mig aldrig. Här talar vi om livslång kärlek.
Efter träningslägret:
Fick vila det första passet igår, sen körde jag som vanligt på eftermiddagspasset som var hela tre timmar långt. Idag hade vi tre timmars träning igen. Nu blir det soffläge resten av kvällen, med hockeyfinalen mellan Kanada och Ryssland som sällskap. Hur jag känner mig? Jag känner mig som mannen på bilden:
- Ganska mossig... Min kropp är helt söndersprungen.
Vaden höll, jag lade den på spikmattan i en kvart både igår och idag och hade på en del tigerbalsam. Imorgon kommer det nog att kännas...
Magen? Den känns helt ok. Vår tränare avbröt träningen idag - magen började krångla. Det visade sig att han också käkat kebab på Brunnsparken vid lunch idag. Så nu vet vi med största säkerhet att det var nåt skumt med kebaben där.
Jag presenterar mina två kroppsdelar:
Gastrocnemius och ventriculus, dagens trilskande kroppsdelar vill tacka för allt idag. Ventrikeln har varit ganska snäll ikväll, men - jag vill inte ropa hej... Ni vet.
Imorgon: Träningsläger.
Medverkan högst osäker. Hoppas på ett mirakel under natten.
Godnatt gott folk!
(Svar: Ev. blödning i ena vadmuskeln och en krånglande magsäck - spela innebandy med ett ben och utan energi är nog inte så smart...)
Imorgon: Träningsläger.
Medverkan högst osäker. Hoppas på ett mirakel under natten.
Godnatt gott folk!
(Svar: Ev. blödning i ena vadmuskeln och en krånglande magsäck - spela innebandy med ett ben och utan energi är nog inte så smart...)
Ropa hej...
... före man kommit över bäcken är dumt. Det visade sig vara dumt att tokhylla kebaben jag åt igår. Mitt i natten började magen rumbla och dåna. Varje gång det blev nån kris, sprang jag till toan - men magen lugnade sig direkt få fort jag satt mig på toastolen. Det hände inte ett skit. (förlåt, kunde inte låta bli)
Hela natten blev alltså ett springa-till-toa-race. Enerverande. Sen när jag vaknat, något trött efter nattens springande mellan sängen och toan kände jag mig illamående. Spyfärdig. Men inget hände då heller. Nån gång efter lunch blev det bra igen.
Tills jag köpte en macka ute på Marieberg. Då började magen hoppa runt och spela banjo i buken på mig. Kände mig som en oinbjuden gäst i min kropp. Vad fan har jag gjort magen? Nu har läget stabiliserats. Än så länge.
Säga trevlig helg? Vågar jag inte säga. Inte än.
Hela natten blev alltså ett springa-till-toa-race. Enerverande. Sen när jag vaknat, något trött efter nattens springande mellan sängen och toan kände jag mig illamående. Spyfärdig. Men inget hände då heller. Nån gång efter lunch blev det bra igen.
Tills jag köpte en macka ute på Marieberg. Då började magen hoppa runt och spela banjo i buken på mig. Kände mig som en oinbjuden gäst i min kropp. Vad fan har jag gjort magen? Nu har läget stabiliserats. Än så länge.
Säga trevlig helg? Vågar jag inte säga. Inte än.
Vänskap.
Jag och Klas.
Hälsade på hos Klas idag. Blev en helkväll, vilket var ett bra tag sedan. Kvällen började med att vi missuppfattade varann: Jag sa att vi skulle ses vid hans jobb men han hann tydligen sticka hem. Fick istället bila över hela Örebro. Väl framme fick jag syn på ett litet slagfält vid hans villa.
Hans trädgård var helt uppgrävd åt helsike. Jag visste att han höll på med att fixa dränage för väggen så att han kan inreda källaren. Men att det skulle se ut som en riktig vallgrav hade jag ingen aning om. Man fick lista ut hur man kunde gå in. Till slut fick man syn på den fiffiga träbrygga han fixat mellan vallgraven och dörren. Sagt och gjort. Klev in och lyckades fläcka ned hans hall av all lera jag fått på skorna. Skitsamma, sa Klas, som bara var glad över att jag kom över. Sen satt vi o snackade i flera timmar. Vi började kvällen med en kebabtallrik vid Brunnsparken. Den smakade över förväntan! Kebab känns ofta billigt gjort, men kebabköttet jag åt idag var verkligen en av de bästa jag smakat i mitt liv. Och det är inte lite kebab den här kroppen ätit i sitt liv... Så det är ett jävligt bra betyg ska ni veta. Vi pratade om allt och lite till. Som riktiga vänner gör.
Klas, du är den kompis jag känt längst av alla. Jag vet inte hur jag ska säga det här. Mer än att jag kan bara tacka dig för allt. Och för ikväll förstås. Det känns alltid som igår oavsett hur lång tid det gått. En vänskap som bestått i 26 år nu och kommer att bestå ett bra tag till - livet ut.
Tack, Klas för att du är min vän.
"Där det finns stjärterum, finns det hjärterum!"
Firma Carlin & Lagergren: Två något onyktra namnbröder tillika ortsbröder: båda är födda i Uppsala och bär samma förnamn.
Tack alla som förgyllde min kväll på valborg! Grillfesten gick galant. Jag var den som grillade åt alla. Vet inte varför det blir alltid jag som får den rollen men folk litar tydligen på mitt omdöme när det gäller mat vilket är såklart en ära.
Sen sänktes ett par öl på Strömpis - det var stället man festade på gymnasiet. Finns flera oförglömliga kvällar jag haft på Strömpis. På senare år har stället varit dött. Och jag har inte varit där på länge - tror faktiskt det var fyra-fem år sen sist. Nu har det blivit två gånger på lika många dagar. Mitt intryck är: Nu är Strömpis tillbaka. Det med råge. Mig ser man med största säkerhet där igen.
Det fälldes en del sköna kommentarer igår. En av konversationerna som gick lite galet var följande:
Hanna och jag står inne på toan och pratar. Jag berättar om kvällen på Strömpis dagen innan.
- Jag var där för att min kompis Wrangler... (inser direkt att nåt inte stämmer)
Hanna gör tydligen samma upptäckt och undrar:
- Heter han så?
Jag ler och fortsätter:
- Nej, det är ett jeansmärke. Han jobbar PÅ Wrangler menade jag. Och de hade en kväll där så man kom förbi och sa hej. Det var en kul kväll!
Konversationen fortsätter i ett par minuter innan Hanna kommer på att vi står inne i toan av alla ställen:
- Vet du var vi är?
- Oj just det, vi står ju inne i toan och pratar.
*Vi skrattar*
Malin från sthlm (fanns fyra stycken Malinor på festen!) drog till med:
- Där det finns stjärterum, finns det hjärterum!
(Angående att det var något trångt hos Malin och Johan) Problemet var att det egentligen... Ja, ni vet att man säger tvärtom. Malin upptäckte dock felsägningen snabbt. Det blev ett gott skratt runt bordet. Ett hjärtligt sådant. Eller ett stjärtligt om än sägör...
Imorse vaknade jag och det första jag såg var Lotta Schelin.
Det vindsnabba fotbollproffset tittade på mig och hennes bländvita leende smajlade mig rakt i plytet. Inget man väntade sig att vakna till, något blytung. Verkligen inte. Hade tydligen läst tidningen S och somnat. Med lampan tänd. Men det var iallafall trevligt att få vakna till ett leende. Alltid något.
Tack, Lotta (tror jag?)
Dock så påminner det om någonting jag saknar. Att få le, och få ett leende tillbaka av nån man tycker om på morgonen.
Det kan verkligen göra en dag.