.SIGNERAT:LAURELBRANCH.

Firma Carlin & Lagergren: Två något onyktra namnbröder tillika ortsbröder: båda är födda i Uppsala och bär samma förnamn.

Tack alla som förgyllde min kväll på valborg! Grillfesten gick galant. Jag var den som grillade åt alla. Vet inte varför det blir alltid jag som får den rollen men folk litar tydligen på mitt omdöme när det gäller mat vilket är såklart en ära.
Sen sänktes ett par öl på Strömpis - det var stället man festade på gymnasiet. Finns flera oförglömliga kvällar jag haft på Strömpis. På senare år har stället varit dött. Och jag har inte varit där på länge - tror faktiskt det var fyra-fem år sen sist. Nu har det blivit två gånger på lika många dagar. Mitt intryck är: Nu är Strömpis tillbaka. Det med råge. Mig ser man med största säkerhet där igen.

Det fälldes en del sköna kommentarer igår. En av konversationerna som gick lite galet var följande:
Hanna och jag står inne på toan och pratar. Jag berättar om kvällen på Strömpis dagen innan.
- Jag var där för att min kompis Wrangler... (inser direkt att nåt inte stämmer)
Hanna gör tydligen samma upptäckt och undrar:
- Heter han så?
Jag ler och fortsätter:
- Nej, det är ett jeansmärke. Han jobbar PÅ Wrangler menade jag. Och de hade en kväll där så man kom förbi och sa hej. Det var en kul kväll!
Konversationen fortsätter i ett par minuter innan Hanna kommer på att vi står inne i toan av alla ställen:
- Vet du var vi är?
- Oj  just det, vi står ju inne i toan och pratar.
*Vi skrattar*

Malin från sthlm (fanns fyra stycken Malinor på festen!) drog till med:
- Där det finns stjärterum, finns det hjärterum!
(Angående att det var något trångt hos Malin och Johan) Problemet var att det egentligen... Ja, ni vet att man säger tvärtom. Malin upptäckte dock felsägningen snabbt. Det blev ett gott skratt runt bordet. Ett hjärtligt sådant. Eller ett stjärtligt om än sägör...

---

Imorse vaknade jag och det första jag såg var Lotta Schelin.
Det vindsnabba fotbollproffset tittade på mig och hennes bländvita leende smajlade mig rakt i plytet. Inget man väntade sig att vakna till, något blytung. Verkligen inte. Hade tydligen läst tidningen S och somnat. Med lampan tänd. Men det var iallafall trevligt att få vakna till ett leende. Alltid något.
Tack, Lotta (tror jag?)



Dock så påminner det om någonting jag saknar. Att få le, och få ett leende tillbaka av nån man tycker om på morgonen.
Det kan verkligen göra en dag.