Livet kan te sig olika för alla.
Den Guldbaggbelönade Johanna Sällström hittades död natten till tisdagen. Dödsorsaken är sålänge okänd, men det bryr jag mig inte om. Det jag bryr mig om är: Hon blev 32 år. Trettiotvå år. Det första man tänkte var egentligen sjukt: "32!? Bara???". Som om man måste va 90 när man dör. Då har man "levt".
Hon lämnade efter sig en femårig dotter. Det är ju bara början för många. Mina föräldrar hade inte ens fått barn vid 32. Det är också som om jag skulle dö om 7 år. Skrämmande.
Jag känner folk i den åldern och de har långt kvar till den stund de checkar in på kyrkogården.
Magnus, en bekant jag har, han har två barn som är rätt små nu. Han är 32 nu.
Han har sagt att det känns som "att livet börjar nu på allvar på något sätt". Då syftade han på den fas han är inne i nu: Livet som Pappa. Han log och hade tillförsikt, ville se barnen växa upp och så.
Jag undrar om Johanna hade någon tillförsikt. Till livet alltså.
Hon lämnar en dotter på fem år. Jag ska inte spekulera i dödsorsaken, men jag såg i sydsvenskan.se och de citerade henne från en tidigare intervju - men citatet togs bort, men jag minns citatet ungefär såhär:
"Jag trodde aldrig att jag skulle bli 30 år. Nu är jag 32 år" sa hon och i samma artikel skrev sydsvenskan några meningar före hennes citat att hon haft ekonomiska trångmål.
Samtidigt säger flera skådespelare att hon var duktig, men hade något mörkt över sig.
Till Aftonbladet säger bland annat Tina Leijonberg:
"Jag minns henne som en jättefin tjej, som hade ganska mycket mörkt inom sig. Fantastisk skådespelerska, en riktig naturbegåvning. Kameran älskade henne. Vi spelade ihop i ”Tre Kronor” och hade en jättebra relation. Skådisarna i den serien hade en extremt bra sammanhållning under inspelningarna, jag har aldrig varit med om något sådant efteråt. Det är tragiskt att Johanna har gått bort. Jag tror att hon mådde ganska dåligt emellanåt.”
Det är nog inte av naturliga orsaker hon dog. Det tror jag inte.
Jag tycker det är synd att hon dog så ung.
Inte för att hon var duktig som skådespelare och att vi missar många filmer med henne (hon hade mycket kvar att ge). Utan för att hon kommer missa att se sin dotter växa upp och åldras med värdighet. Leva livet. Hon har kanske fått nog av livet. Vissa klarar inte av livet.
Jag minns henne som den problematiska Victoria Bärnsten i Tre Kronor. Sen har jag sett henne med Jonas Karlsson i "Hans och hennes" och ett par filmer till, som jag glömt titlarna på. Har inte sett mycket av henne, men det jag sett har jag tyckt var bra.
Vila i frid, Johanna.
Samma dag som jag fick veta att Johanna dött, läste jag i Toronto Star, Torontos största dagstidning; Sundin fyllde år den 13 februari, 36 år gammal, och ställde upp i tidningen på en rätt stor födelsedagsintervju som - ironiskt nog kom ut samma dag som Johanna lämnade in. Men det var inte det som var själva paradoxen, utan vad Sundin sa i intervjun: Det fick jag mig att haja till; hur livet ter sig så olika för alla:
"I know in life, 36 is not a big age. But in hockey it's a lot," he conceded yesterday. "But physically, and mentally too, I feel as strong as I ever have on the ice. In that aspect, age is not a factor for me yet, I hope.
Livet är en paradox, kan man lugnt säga...
fotnot:
sydsvenskan hade kopierat citatet från en intervju med Johanna Sällström i Expressen. http://www.expressen.se/index.jsp?a=879790
Där säger Johanna Sällström bland annat :
"Hur har tsunamikatastrofen förändrat dig som person?
- Om man varit så nära döden - det är inte första gången för mig - så måste man tänka att, okej - nu fick jag en chans till. Man måste ta tillvara på den. Det jag har upplevt har hjälpt mig att gå vidare och vilja leva.
Du har varit nära döden flera gånger?
- Inte så långt i från, men jag vill inte gå in på det. Jag har alltid trott att jag ska dö vid 30, nu är jag snart trettiotvå. Ibland litar jag alltför starkt på min intuition. I dag är jag så jävla glad för att jag får leva och vara med lite till."
Hon lämnade efter sig en femårig dotter. Det är ju bara början för många. Mina föräldrar hade inte ens fått barn vid 32. Det är också som om jag skulle dö om 7 år. Skrämmande.
Jag känner folk i den åldern och de har långt kvar till den stund de checkar in på kyrkogården.
Magnus, en bekant jag har, han har två barn som är rätt små nu. Han är 32 nu.
Han har sagt att det känns som "att livet börjar nu på allvar på något sätt". Då syftade han på den fas han är inne i nu: Livet som Pappa. Han log och hade tillförsikt, ville se barnen växa upp och så.
Jag undrar om Johanna hade någon tillförsikt. Till livet alltså.
Hon lämnar en dotter på fem år. Jag ska inte spekulera i dödsorsaken, men jag såg i sydsvenskan.se och de citerade henne från en tidigare intervju - men citatet togs bort, men jag minns citatet ungefär såhär:
"Jag trodde aldrig att jag skulle bli 30 år. Nu är jag 32 år" sa hon och i samma artikel skrev sydsvenskan några meningar före hennes citat att hon haft ekonomiska trångmål.
Samtidigt säger flera skådespelare att hon var duktig, men hade något mörkt över sig.
Till Aftonbladet säger bland annat Tina Leijonberg:
"Jag minns henne som en jättefin tjej, som hade ganska mycket mörkt inom sig. Fantastisk skådespelerska, en riktig naturbegåvning. Kameran älskade henne. Vi spelade ihop i ”Tre Kronor” och hade en jättebra relation. Skådisarna i den serien hade en extremt bra sammanhållning under inspelningarna, jag har aldrig varit med om något sådant efteråt. Det är tragiskt att Johanna har gått bort. Jag tror att hon mådde ganska dåligt emellanåt.”
Det är nog inte av naturliga orsaker hon dog. Det tror jag inte.
Jag tycker det är synd att hon dog så ung.
Inte för att hon var duktig som skådespelare och att vi missar många filmer med henne (hon hade mycket kvar att ge). Utan för att hon kommer missa att se sin dotter växa upp och åldras med värdighet. Leva livet. Hon har kanske fått nog av livet. Vissa klarar inte av livet.
Jag minns henne som den problematiska Victoria Bärnsten i Tre Kronor. Sen har jag sett henne med Jonas Karlsson i "Hans och hennes" och ett par filmer till, som jag glömt titlarna på. Har inte sett mycket av henne, men det jag sett har jag tyckt var bra.
Vila i frid, Johanna.
Samma dag som jag fick veta att Johanna dött, läste jag i Toronto Star, Torontos största dagstidning; Sundin fyllde år den 13 februari, 36 år gammal, och ställde upp i tidningen på en rätt stor födelsedagsintervju som - ironiskt nog kom ut samma dag som Johanna lämnade in. Men det var inte det som var själva paradoxen, utan vad Sundin sa i intervjun: Det fick jag mig att haja till; hur livet ter sig så olika för alla:
"I know in life, 36 is not a big age. But in hockey it's a lot," he conceded yesterday. "But physically, and mentally too, I feel as strong as I ever have on the ice. In that aspect, age is not a factor for me yet, I hope.
Livet är en paradox, kan man lugnt säga...
fotnot:
sydsvenskan hade kopierat citatet från en intervju med Johanna Sällström i Expressen. http://www.expressen.se/index.jsp?a=879790
Där säger Johanna Sällström bland annat :
"Hur har tsunamikatastrofen förändrat dig som person?
- Om man varit så nära döden - det är inte första gången för mig - så måste man tänka att, okej - nu fick jag en chans till. Man måste ta tillvara på den. Det jag har upplevt har hjälpt mig att gå vidare och vilja leva.
Du har varit nära döden flera gånger?
- Inte så långt i från, men jag vill inte gå in på det. Jag har alltid trott att jag ska dö vid 30, nu är jag snart trettiotvå. Ibland litar jag alltför starkt på min intuition. I dag är jag så jävla glad för att jag får leva och vara med lite till."
Kommentarer:
Trackback