Två ungdomar ~18 sommarjobbar som lokalvårdare och städar på en biograf.
Kille: Kom och titta på toaletten!
Tjej: Vaddå?
Kille: Jag får inte bort det där gråa mellan kakelplattorna.
Tjej: Du menar fogmassan?
ur tjuvlyssnat.se
En bild med karaktär: Hårde Hardy - en gigant på 70-talet
Foto: Thor Lindgren
En bild säger mer än tusen ord. Det gäller den här bilden!
Den andas så mycket hockey på 70-talet. Den tid då (i mitt tycke) karaktärerna var fler än idag;
Bröderna Salming, Ulf Sterner, Leif "Honken" Holmqvist, Anders "Bros" Broström, Mats "Matta" Åhlberg och många fler... Det var mindre pengar i omlopp i sporten och då visades det kanske mer karaktär och hjärta i matcherna. Men å andra sidan är många saker mycket bättre idag så det går egentligen inte att jämföra.
Bilden föreställer Hardy Nilsson, härförare i Skellefteå AIK under 70-talet.
Han var med och tog klubben till sitt hittills enda SM-guld 1978. Hardy var tuff på plan, han spelade bland annat SM-finalen med ett brutet okben(!) och ingen annan visste om skadan förrän efteråt.
Han spelade också i Örebro IK, i den så kallade "miljonkedjan" tillsammans med Martin Karlsson och "Krobbe" Lundberg. De skulle spela upp Örebro till elitserien, men gjorde dock en fiaskosäsong och kedjan upplöstes.
På senare år har han varit tränare och har tagit bland annat SM-guld med Djurgården med sitt "Torpedhockey"-system som satte skräck i hela hockey-sverige.
Hardy Nilsson var en hjälte, sin tids härförare, i Skellefteå AIK på 70-talet.
Det kanske inte är en slump att Skellefteå AIK gått upp de senaste åren - de har en "ny" Hardy i laget i Magnus Wernblom. Han kan bli vår tids "Hårde Hardy" - men då måste han klara av att ta guld med Skellefteå. Det vore häftigt om det skedde lagom till 30 årsdagen av senaste guldet: våren 2008?
Det skulle vara häftigt, men verkligheten som den är - men helt omöjligt är det inte;
det visade Hardy Nilsson 1978.
Livet kan te sig olika för alla.
Den Guldbaggbelönade Johanna Sällström hittades död natten till tisdagen. Dödsorsaken är sålänge okänd, men det bryr jag mig inte om. Det jag bryr mig om är: Hon blev 32 år. Trettiotvå år. Det första man tänkte var egentligen sjukt: "32!? Bara???". Som om man måste va 90 när man dör. Då har man "levt".
Hon lämnade efter sig en femårig dotter. Det är ju bara början för många. Mina föräldrar hade inte ens fått barn vid 32. Det är också som om jag skulle dö om 7 år. Skrämmande.
Jag känner folk i den åldern och de har långt kvar till den stund de checkar in på kyrkogården.
Magnus, en bekant jag har, han har två barn som är rätt små nu. Han är 32 nu.
Han har sagt att det känns som "att livet börjar nu på allvar på något sätt". Då syftade han på den fas han är inne i nu: Livet som Pappa. Han log och hade tillförsikt, ville se barnen växa upp och så.
Jag undrar om Johanna hade någon tillförsikt. Till livet alltså.
Hon lämnar en dotter på fem år. Jag ska inte spekulera i dödsorsaken, men jag såg i sydsvenskan.se och de citerade henne från en tidigare intervju - men citatet togs bort, men jag minns citatet ungefär såhär:
"Jag trodde aldrig att jag skulle bli 30 år. Nu är jag 32 år" sa hon och i samma artikel skrev sydsvenskan några meningar före hennes citat att hon haft ekonomiska trångmål.
Samtidigt säger flera skådespelare att hon var duktig, men hade något mörkt över sig.
Till Aftonbladet säger bland annat Tina Leijonberg:
"Jag minns henne som en jättefin tjej, som hade ganska mycket mörkt inom sig. Fantastisk skådespelerska, en riktig naturbegåvning. Kameran älskade henne. Vi spelade ihop i ”Tre Kronor” och hade en jättebra relation. Skådisarna i den serien hade en extremt bra sammanhållning under inspelningarna, jag har aldrig varit med om något sådant efteråt. Det är tragiskt att Johanna har gått bort. Jag tror att hon mådde ganska dåligt emellanåt.”
Det är nog inte av naturliga orsaker hon dog. Det tror jag inte.
Jag tycker det är synd att hon dog så ung.
Inte för att hon var duktig som skådespelare och att vi missar många filmer med henne (hon hade mycket kvar att ge). Utan för att hon kommer missa att se sin dotter växa upp och åldras med värdighet. Leva livet. Hon har kanske fått nog av livet. Vissa klarar inte av livet.
Jag minns henne som den problematiska Victoria Bärnsten i Tre Kronor. Sen har jag sett henne med Jonas Karlsson i "Hans och hennes" och ett par filmer till, som jag glömt titlarna på. Har inte sett mycket av henne, men det jag sett har jag tyckt var bra.
Vila i frid, Johanna.
Samma dag som jag fick veta att Johanna dött, läste jag i Toronto Star, Torontos största dagstidning; Sundin fyllde år den 13 februari, 36 år gammal, och ställde upp i tidningen på en rätt stor födelsedagsintervju som - ironiskt nog kom ut samma dag som Johanna lämnade in. Men det var inte det som var själva paradoxen, utan vad Sundin sa i intervjun: Det fick jag mig att haja till; hur livet ter sig så olika för alla:
"I know in life, 36 is not a big age. But in hockey it's a lot," he conceded yesterday. "But physically, and mentally too, I feel as strong as I ever have on the ice. In that aspect, age is not a factor for me yet, I hope.
Livet är en paradox, kan man lugnt säga...
fotnot:
sydsvenskan hade kopierat citatet från en intervju med Johanna Sällström i Expressen. http://www.expressen.se/index.jsp?a=879790
Där säger Johanna Sällström bland annat :
"Hur har tsunamikatastrofen förändrat dig som person?
- Om man varit så nära döden - det är inte första gången för mig - så måste man tänka att, okej - nu fick jag en chans till. Man måste ta tillvara på den. Det jag har upplevt har hjälpt mig att gå vidare och vilja leva.
Du har varit nära döden flera gånger?
- Inte så långt i från, men jag vill inte gå in på det. Jag har alltid trott att jag ska dö vid 30, nu är jag snart trettiotvå. Ibland litar jag alltför starkt på min intuition. I dag är jag så jävla glad för att jag får leva och vara med lite till."
Hon lämnade efter sig en femårig dotter. Det är ju bara början för många. Mina föräldrar hade inte ens fått barn vid 32. Det är också som om jag skulle dö om 7 år. Skrämmande.
Jag känner folk i den åldern och de har långt kvar till den stund de checkar in på kyrkogården.
Magnus, en bekant jag har, han har två barn som är rätt små nu. Han är 32 nu.
Han har sagt att det känns som "att livet börjar nu på allvar på något sätt". Då syftade han på den fas han är inne i nu: Livet som Pappa. Han log och hade tillförsikt, ville se barnen växa upp och så.
Jag undrar om Johanna hade någon tillförsikt. Till livet alltså.
Hon lämnar en dotter på fem år. Jag ska inte spekulera i dödsorsaken, men jag såg i sydsvenskan.se och de citerade henne från en tidigare intervju - men citatet togs bort, men jag minns citatet ungefär såhär:
"Jag trodde aldrig att jag skulle bli 30 år. Nu är jag 32 år" sa hon och i samma artikel skrev sydsvenskan några meningar före hennes citat att hon haft ekonomiska trångmål.
Samtidigt säger flera skådespelare att hon var duktig, men hade något mörkt över sig.
Till Aftonbladet säger bland annat Tina Leijonberg:
"Jag minns henne som en jättefin tjej, som hade ganska mycket mörkt inom sig. Fantastisk skådespelerska, en riktig naturbegåvning. Kameran älskade henne. Vi spelade ihop i ”Tre Kronor” och hade en jättebra relation. Skådisarna i den serien hade en extremt bra sammanhållning under inspelningarna, jag har aldrig varit med om något sådant efteråt. Det är tragiskt att Johanna har gått bort. Jag tror att hon mådde ganska dåligt emellanåt.”
Det är nog inte av naturliga orsaker hon dog. Det tror jag inte.
Jag tycker det är synd att hon dog så ung.
Inte för att hon var duktig som skådespelare och att vi missar många filmer med henne (hon hade mycket kvar att ge). Utan för att hon kommer missa att se sin dotter växa upp och åldras med värdighet. Leva livet. Hon har kanske fått nog av livet. Vissa klarar inte av livet.
Jag minns henne som den problematiska Victoria Bärnsten i Tre Kronor. Sen har jag sett henne med Jonas Karlsson i "Hans och hennes" och ett par filmer till, som jag glömt titlarna på. Har inte sett mycket av henne, men det jag sett har jag tyckt var bra.
Vila i frid, Johanna.
Samma dag som jag fick veta att Johanna dött, läste jag i Toronto Star, Torontos största dagstidning; Sundin fyllde år den 13 februari, 36 år gammal, och ställde upp i tidningen på en rätt stor födelsedagsintervju som - ironiskt nog kom ut samma dag som Johanna lämnade in. Men det var inte det som var själva paradoxen, utan vad Sundin sa i intervjun: Det fick jag mig att haja till; hur livet ter sig så olika för alla:
"I know in life, 36 is not a big age. But in hockey it's a lot," he conceded yesterday. "But physically, and mentally too, I feel as strong as I ever have on the ice. In that aspect, age is not a factor for me yet, I hope.
Livet är en paradox, kan man lugnt säga...
fotnot:
sydsvenskan hade kopierat citatet från en intervju med Johanna Sällström i Expressen. http://www.expressen.se/index.jsp?a=879790
Där säger Johanna Sällström bland annat :
"Hur har tsunamikatastrofen förändrat dig som person?
- Om man varit så nära döden - det är inte första gången för mig - så måste man tänka att, okej - nu fick jag en chans till. Man måste ta tillvara på den. Det jag har upplevt har hjälpt mig att gå vidare och vilja leva.
Du har varit nära döden flera gånger?
- Inte så långt i från, men jag vill inte gå in på det. Jag har alltid trott att jag ska dö vid 30, nu är jag snart trettiotvå. Ibland litar jag alltför starkt på min intuition. I dag är jag så jävla glad för att jag får leva och vara med lite till."
En kommersiell dag, men men... GLAD ALLA HJÄRTANS DAG, ALLA!
Ni har säkert märkt att jag skriver sällan om mitt privata liv. Det betyder inte alls att jag har noll saker för mig och att jag inte har något att berätta. Det är helt enkelt så jag vill ha det.
Men ibland bjuder jag på några gobitar - det gör det bara mer speciellt, de få tillfällen jag gör det.
Och speciell för mig är Julia, trots att jag inte skriver ofta om oss. Jag tycker inte det är intressant för er att veta allt om mig. Jag vill vara hemlighetsfull... :)
Det viktigaste är ändå att vi älskar varann och att alla vet det. Mer behövs inte.
Här kommer två fina bilder:
Kärlek sommartid
Kärlek vintertid
Glad alla hjärtans dag! Och Julia, jag ÄLSKAR DIG!
Dagens skratt:
offentlig toalett, Örebro
Men ibland bjuder jag på några gobitar - det gör det bara mer speciellt, de få tillfällen jag gör det.
Och speciell för mig är Julia, trots att jag inte skriver ofta om oss. Jag tycker inte det är intressant för er att veta allt om mig. Jag vill vara hemlighetsfull... :)
Det viktigaste är ändå att vi älskar varann och att alla vet det. Mer behövs inte.
Här kommer två fina bilder:
Kärlek sommartidKärlek vintertidGlad alla hjärtans dag! Och Julia, jag ÄLSKAR DIG!
Dagens skratt:
offentlig toalett, Örebro
0-2 mot Egypten
Så ska startelvan se ut den 28:e mars. Iallafall i nuläget.
Fan, vad irriterad jag är.
Sverige spelade för jävla dåligt, med gammaldags långbollar mot straffpunkten. Så går det när våra kära svenska mittfältare och backar får slut på ideer. Wilhelmsson var bra och vågade utmana. Sen var det ... Öken.
Åtgärder Lagerbäck måste göra:
- För all framtid, tänk inte ens på Rade Prica. Den killen kan inte sparka en boll - trots att han har erfarenhet av tysk fotboll, han har spelat i Hansa Rostock och återfinns i Ålborg. Men han är ingen - och kommer aldrig att bli bättre. Tåget gick ikväll för honom.
- Våga satsa på 4-2-2-1-1 (en s.k 4-4-1-1, se bild), låt Elmander spela som släpande forward bakom strikern Allbäck.
- Ljungberg och Wilhelmsson ska utmana på kanterna, annars blir det ingen press. Låt Edman och Nilsson utmana i andravågen.
- Testa Källström i linje med Linderoth. Källström måste få lite mer tid på sig. Jag tror han trivs bra när det finns två snabba yttrar som kan ta emot hans svepande krosspassningar. Han kan få jobba lite mer ostört, mer längre ned i plan. Längre framåt än Linderoth, som är absolut siste man på mittfältet. Eventuellt Svensson, men han måste vara i form. Det är han inte den 28 mars.
- Shaaban ska stå - så länge Isaksson är iskall. Det var han igår, det märktes att han var darrig.
- Och för guds skull - dalta fan inte med Zlatan. Han ska krypa till korset. Med Elmander och Allbäck i kombination räcker det långt (2-0 mot Spanien den 7 oktober 2006). Ända till EM, skulle jag säga. Men flyg gärna till Milano för att kolla läget med Zlatan. Men han får aldrig störa harmonin i laget. Mer.
Förresten, på tal om saknade forwards i landslaget; Henke Larsson, killen upplever sitt livs äventyr i Manchester United nu, helt otroligt! Killen skulle lätt lira tills han är 40. Han skulle spela mycket bättre med brutna ben, än Rade Prica.
Henke är mer än välkommen till landslaget. Inte Zlatan. Henke är nummer ett.
Zlatan måste lära sig ett och annat först. Som att krypa till korset, till exempel. Hans son kan ju lära honom krypa, till att börja med.
Vem är Ghod? Henke såklart.