.SIGNERAT:LAURELBRANCH.

^{_{<<<-------------- (ARRANGERAD BILD) Den har ingenting med texten att göra.}}

Jag vill dela av mig med en liten berättelse, som jag läste i Erlend Loes superbra bok "Naiv.Super.". Texten är något komprimerad.

---

Det var en pojke, som pallade äpplen från ett träd på gården ett par gårdar bort.
En dag klättrade han i det luggslitna träd som fortfarande gav sig ifrån äpplen.
Han hade pallat så många så att de som fanns kvar hängde högt upp.

Gubben som ägde gården hade märkt att någon pallat bort många äpplen på det där trädet. Men han såg aldrig någon vid det trädet. Men en dag ska han få se honom, tänkte han.
Pojken försökte plocka ned ett fint äpple som satt längst upp, och han sträckte på sig, samtidigt som han tog ett steg åt sidan, längre ut...
Trädet orkade inte mer, det föll ned till marken med en duns och följde med pojken i fallet. Gubben satt och drack kaffe när han hörde en dov duns och en pojke gråta. Han rusade ut på gården -
Mycket riktigt, han fick se vem det var som pallade äpplen.

- För..Förlåt farbrorn, att jag ... kved pojken.
- Ingen fara, pojk sa gubben.

Han lyfte upp pojken, som landade på äpplena före på magen och nu hade en liten blandning mellan äpplen och äpplemos på sin tröja. Han tog honom in i huset.

- Jag ska inte göra om det, farbror! kved han gråtande.
Gubben sa inget, utan frågade: - Är det du som pallat äpplen här hela sommaren?
- Ja.
- Och nu har du vält ned det fina trädet. Förstår du att det här måste straffas?
- Nej, snälla farbror..
- Nu ska vi hem till dig. Var bor du? frågade gubben till den lilla pojken, som nu kröp ihop sig på stolen och storgrät. Gubben rörde inte en min.
Han lyfte upp pojken och bar honom genom köket och sa till frugan:
- Blir lite sen. Låt maten vänta lite. Jag måste hem till pojkens familj.

Frun såg bestört på, hon tyckte synd om pojken trots allt.

Hemma hos pojken öppnade föräldrarna.
De såg gubben med deras son i famnen.

- Vad har hänt? frågade pappan oroligt.

Gubben steg in och lät pojken gå.

- Nu ska jag prata med din far om vad du har gjort.

Efter att ha berättat klart det hela för pappan, kom de fram till att straffet skulle bli arbete på gården hos gubben tills han betalat till ett nytt träd.
Pojken kom varje onsdag, fredag efter skolan och hjälpte gubben att arbeta på gården. Det blev höst och vinter. Pojken gnällde inte, han arbetade hårt.
Sen kom våren.

Så var det en vecka kvar av vårterminen i skolan och snart hade han arbetat ihop det som behövts för att gubben ska köpa ett nytt träd.
Han kom den dagen, finklädd.
Frun bjöd på saffranspannkaka och gubben var på gott humör, de satt på altanen och fikade.

- Sådärja, sa gubben. Du har väl det sista med dig?

Pojken nickade. Han lämnade pengen han egentligen skulle få i lön, men som gick till det nya trädet.

- Tack, pojk. Du har arbetat mycket hårt.

Han gick till skafferiet, där han gömt alla pengar han sparat till trädet. Han stoppade pengarna i ett kuvert.
Pojken satt fortfarande på altanen med frun och smuttade på jordgubbssaft. Han tittade ut och såg det sista han gjorde på gården - han grävde en grop för det nya äppelträdet.
”Jag ska aldrig mer klättra upp i ett träd och palla äpplen” tänkte han.
Gubben kom tillbaka med kuvertet.

- Kom pojk, vi ska hem till dig.

Pojken lämnade ifrån sig glaset och gick med gubben hem.

- Än är det inte över. Vi har en sak kvar, sa gubben. Alla blev fundersamma.
Han böjde sig ned till pojken så att de stod öga mot öga.
- Du har förtjänat den här. Gör nåt bra av det.
Pojken hade nu kuvertet i sin hand.
- Öppna det, sa gubben.
Pojken öppnade, och där fanns de sedlar som pojken lämnat ifrån sig till gubben hela året.
- Jag tänkte ändå bli av det där gamla trädet. Du har lärt dig din läxa, och här har du din belöning.

Pojken lyste upp och lovade gubben att göra något bra av pengarna.

---

Lekte lite med tanken; vem pojken var, och det här dök upp i mitt huvud:
År 1911 grundades Herrljunga Saftfabriks- & försäljningsaktiebolag av en frikyrkopastor som behövde nattvardsvin. Det heter idag Herrljunga Cider.

_Halleuja!

---

Tillbaka till väsentligheterna:

Visst är det märkligt att vissa människor berör en mer än andra. Nej, förresten. Det är inte märkligt.

Vill avsluta med en okänd men klok människas ord:
"För världen är Du kanske bara en människa, men för en människa kan Du vara hela världen."

Tankeväckande, tycker jag. Och sant.