Lite sommarkänsla...
... Får man när man ser svalorna susa förbi på himlen om kvällarna.
Och att se en ensam eka, förtöjd i ett lummigt svartån, det är sommarkänsla!
Det var vad jag såg när jag och Julia gick ut ett litet slag för några dagar sedan - lägenheten var stekhet så vi gick ut lite. Jag passade på att ta med kameran och jag hade verkligen problem med svalorna. Den ensamma ekan var mycket snällare mot kameran och fotografen...
- En svala susar över våra huvuden och skrattar åt fotografen som nästan bryter nacken när han försöker fånga svalan på bild.
- En ensam eka. Den låg förtöjd stillsamt nära Risbergska skolan, i ett lummigt ställe vid svartån. Sommarkänsla!
Dock finns det saker som tynger en även nu när det är sommar - mina kära morföräldrar, som är gamla och börjar tackla av, speciellt mormor, som ligger på sjukhus. Jag är beredd på det värsta - hennes liv har varit långt: 89 år. Jag måste acceptera att hennes kropp kanske inte orkar länge till.
Mina morföräldrar, de vet att den största delen av deras liv har de passerat. De är inte naiva, de tror inte att de kan bli 200 år. Det är dock jag, som kanske såg morfar som något av odödlig fram tills förra veckan då jag fick veta att han hade fått hjärtsvikt och en liten infarkt men som överlevde, det var då jag insåg att han faktiskt kan dö. Jag får en deja vú-känsla: Nästan samma sak hände för tolv år sedan - den heta sommaren 1994 med det numera klassiska VM:et gick (i år är det både varmt och fotboll-VM). Då var jag på Gotland hos farföräldrarna och såg ett par matcher och min käre farfar, som också hette Thomas Lagergren: han var 90 år gammal fick värmeslag.
Han hade varit lite sliten de tre sista åren och gått från käpp och rullstol på tre år. Från en lång och bredaxlad ståtlig man som hade råstyrka till en bredaxlad man som plötsligt behövde hjälp med att lägga sig. Han verkade få nog den sommaren. När min mamma och mina kusiner och pappa flyttade honom till sängen, utbrast han: "Gamla gubbar borde skjutas!". Han hade ont i underkroppen (alla leder från höften och neråt var utslitna - många års hårt jobbande och hans 100 kilo hade tagit ut sin rätt) och när vi skulle åka hem till Uppsala sa vi adjö till varann på hans avlastningshem - farmor klarade inte av en 100 kilos bjässe, förståeligt nog. Den gången vi sa hejdå sa han att jag skulle ta hand om mig och jag hade en känsla:
Den gången var det lättare att ta, eftersom alla visste att han fått nog och ville somna in.
Den här gången är det annorlunda. Jag är både 10 år äldre och jag har fler minnen av mormor och morfar än vad jag har av mina farföräldrar - inget illa menat, men de har sett mig göra olika saker, som t ex studenten, sett mig spela ishockey och uppmuntrat mig att måla/rita (mormor är fritidskonstnär) och somrarna på deras dåvarande sommarställe, Bronäs...
Men jag måste inse att dom är inte odödliga.
Inte ens jag själv är det.
Och att se en ensam eka, förtöjd i ett lummigt svartån, det är sommarkänsla!
Det var vad jag såg när jag och Julia gick ut ett litet slag för några dagar sedan - lägenheten var stekhet så vi gick ut lite. Jag passade på att ta med kameran och jag hade verkligen problem med svalorna. Den ensamma ekan var mycket snällare mot kameran och fotografen...
- En svala susar över våra huvuden och skrattar åt fotografen som nästan bryter nacken när han försöker fånga svalan på bild.- En ensam eka. Den låg förtöjd stillsamt nära Risbergska skolan, i ett lummigt ställe vid svartån. Sommarkänsla!Dock finns det saker som tynger en även nu när det är sommar - mina kära morföräldrar, som är gamla och börjar tackla av, speciellt mormor, som ligger på sjukhus. Jag är beredd på det värsta - hennes liv har varit långt: 89 år. Jag måste acceptera att hennes kropp kanske inte orkar länge till.
Livet är fullt av kontraster: Ena stunden ser jag Julias systerson (Oscar, 2 år + är i trotsåldern) busa runt i bassängen ute på grönområdet i Rosta, andra stunden gungar han lite busigt på morfars fåtölj - helt ovetande om att den tillhört en gammal man som kanske inte finns bland oss längre snart.
Den kontrasten fick mig att inse att trots allt så går livet vidare, oavsett om man vill det eller inte. Och även om jag har insett det förut, blir man ändå lika förbluffad varje gång.
Mina morföräldrar, de vet att den största delen av deras liv har de passerat. De är inte naiva, de tror inte att de kan bli 200 år. Det är dock jag, som kanske såg morfar som något av odödlig fram tills förra veckan då jag fick veta att han hade fått hjärtsvikt och en liten infarkt men som överlevde, det var då jag insåg att han faktiskt kan dö. Jag får en deja vú-känsla: Nästan samma sak hände för tolv år sedan - den heta sommaren 1994 med det numera klassiska VM:et gick (i år är det både varmt och fotboll-VM). Då var jag på Gotland hos farföräldrarna och såg ett par matcher och min käre farfar, som också hette Thomas Lagergren: han var 90 år gammal fick värmeslag.
Han hade varit lite sliten de tre sista åren och gått från käpp och rullstol på tre år. Från en lång och bredaxlad ståtlig man som hade råstyrka till en bredaxlad man som plötsligt behövde hjälp med att lägga sig. Han verkade få nog den sommaren. När min mamma och mina kusiner och pappa flyttade honom till sängen, utbrast han: "Gamla gubbar borde skjutas!". Han hade ont i underkroppen (alla leder från höften och neråt var utslitna - många års hårt jobbande och hans 100 kilo hade tagit ut sin rätt) och när vi skulle åka hem till Uppsala sa vi adjö till varann på hans avlastningshem - farmor klarade inte av en 100 kilos bjässe, förståeligt nog. Den gången vi sa hejdå sa han att jag skulle ta hand om mig och jag hade en känsla:
En speciell känsla som jag fylldes av och fylls av nu. Känslan är enorm. Det känns som att det är sista gången vi ses.Tre månader senare, i november 1994 dog han stillsamt i sömnen, 90 år gammal.
Den gången var det lättare att ta, eftersom alla visste att han fått nog och ville somna in.
Den här gången är det annorlunda. Jag är både 10 år äldre och jag har fler minnen av mormor och morfar än vad jag har av mina farföräldrar - inget illa menat, men de har sett mig göra olika saker, som t ex studenten, sett mig spela ishockey och uppmuntrat mig att måla/rita (mormor är fritidskonstnär) och somrarna på deras dåvarande sommarställe, Bronäs...
Men jag måste inse att dom är inte odödliga.
Inte ens jag själv är det.
Kommentarer:
Postat av: mippy
jäkla bra skrivet! det har jag även funderat på, att morföräldrar är odödliga för mig och att inse att de är inte det då accepterar jag det. Just nu är jag halvberedd på att om det händer något dem.
Och så det här inlägget får mig gråta i halsen och ett annat tankeställe. Och du kommer att ha en massa minne med dem efter att de flugit upp till himmelriket, minns dem med glädje bara. Än en gång bra skrivet! :) kram
p.s hoppas inte att jag skriver på fel sätt :P d.s
Postat av: elsa
min morfar står också mig nära, han är min hjälte. men tyvärr är inte ens hjältar odödliga. bra skrivet som maria sa.
Trackback