.SIGNERAT:LAURELBRANCH.

Det var skönt att träna även om tanken slog rött redan efter tjugo minuter. Man såg på klockan och tänkte: "Fan, är det timme kvar..!". Man fick blodsmak direkt. Men: Det var kul att träffa grabbarna igen!

Hur det gick? Jon var klart bäst. Frej såg ut som en sliten gammal NHL-back. Brink smög runt och spelade smart som alltid. Sahlström gled runt oss som om vi var koner. Irriterande. Själv hade man problem med att lägga passningar dit man ville (kan jag inte lägga passningar, kan jag ingenting så det är ganska allvarligt). Men jag hängde dit två kassar vilket får ses som klart godkänt. Pålle lirade stundtals riktigt bra. Eger gled runt med sitt tonade visir. Sen har vi Rasi:
Han väntade vid blå som vanligt. Men något var nytt.
Låt mig förklara - denne Rasi lider av en svår sjukdom: Han har ett enormt bekräftelsebehov. Och han vill ha uppmärksamhet. Hela tiden. Han har alltid nåt för sig på gång. Denna gång var det inget undantag - han hade fixat hockeyhandskar i fuskpäls(!) och som dessutom var leopardmönstrade... Tolka det hur ni vill, jag tänker inte göra det... Min tolkning är redan klar.


Michael "Kaka" Rasi - en legend. Nu i leopardmönstrat.


Mina hockeyskydd. Ganska mkt att tänka på om man jämför med innebandysakerna.
Ändå går det som smort - det sitter i ryggmärgen, hur jag packar väskan, hur jag tar på mig skydden. Det är ändå något jag gjort i många år.