.SIGNERAT:LAURELBRANCH.

Ajjjj, fan vad det gör ont...

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra - svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.

Karin Boye

Två säkra vårtecken:

1. När undertecknad går med öppen jacka och utan halsduk.
2. När undertecknad spontant går och köper två kulor glass. (Idag blev det en kula blåbär och en kula hallonsorbet. Himmelskt gott!)

Ni som inte provat Guinness har missat något. Dricker en nu. Gott.

Trevlig helg!

Emil speglar sig i mitt anletes svett och känner att sina armar ömmar. Han kisar. Dammet har lagt sig men dammet i ögonen vill inte ge med sig och han blinkar oavbrutet. Händerna är blodiga av allt arbete. De bultar.
Svettpärlorna ringlar ned längs ryggraden och ilar mellan skinkorna. Emil blir full av obehag. Emil tittar upp mot solen och inser att den är på väg ned. Dags att gå hemåt. Även imorgon är det en dag. En dag av arbete. Dag för dag med ännu mer arbete. Tills Emil dör. I sitt anletes svett.

Är det lilla stycket totalt poänglöst eller har den en poäng?

Kommentera gärna.